Varför ökar Putin Rysslands försvarsutgifter med 40 procent på ett år? Varför denna brådska? Det är uppenbart att den ryske presidenten förbereder sig på krig, inte på fred. Och det i närtid.
Putin har redan startat krig i Tjetjenien, Syrien och Ukraina som kostat hundratusentals människors liv. Sverige kan attackeras när Rysslands krig mot Ukraina tar slut, sa generalmajor Karlis Neretnieks ungefär samtidigt till Göteborgs-Posten (GP).
Att Sverige kan hamna i skottlinjen framkommer i en ny rapport från Kungliga Krigsvetenskapsakademien, som tagit fram möjliga scenarion om USA lämnar Europa.
– Då är Gotland det självklara valet i inledningen av ett krig, säger Karlis Neretnieks, generalmajor och före detta rektor på Försvarshögskolan till GP.
Vem tar i denna situation ansvar för en politisk retorik som efter millennieskiftet ledde till att försvaret halverades, Gotlands regemente ersattes med Riksantikvarieämbetet, huvudstadens luftförsvar flyttade till Ronneby och Luleå, totalförsvaret skrotades, invasionsförsvaret lades ned och försvaret ställde om från nationellt försvar till internationella uppdrag i Afghanistan och Mali? Och vem tar ansvar för att denna dramatiska omläggning kunde ske samtidigt som kritiker mot dessa beslut avfärdades som överhettade olyckskorpar.
Att belysa dessa frågor efter millennieskiftet innebar nämligen att narrkåpan omedelbart delades ut. I två decennier under åren 2001-2019 skrev jag en mängd artiklar, först i Världen idag och därefter i Inblick, som varnade för den aggressiva militära upprustningen i Ryssland och den nästan lika aggressiva militära nedrustningen i Sverige. En del av artiklarna finns samlade i boken ”När larmet går är det dags att vakna – till Sveriges försvar”. Boken beskriver vad som har gått förlorat i Sverige när det gäller att tänka på tryggheten för nästa generation, men också när det gäller försvarsvilja och försvarskapacitet utifrån en övertygelse om att det finns värden som är värda att försvara.
Den viktigaste lärdomen som vi på lång sikt kan dra av den utveckling vi har sett i Sverige de senaste decennierna är att vårt land behöver ett helt nytt politiskt samtalsklimat där de som har en avvikande åsikt inte betraktas som illasinnade fiender. Att olika perspektiv kan brytas mot varandra medför att ny kunskap, och ett bredare beslutsunderlag, kommer att ligga till grund för de avgöranden som tas. Besluten behöver dessutom i högre grad fokusera på vad som är bra för landet, inte enbart på vad som är bra för det egna partiets valrörelse och valresultat i närtid.
På kort sikt är den viktigaste lärdomen att politiker och andra beslutsfattare i Sverige nu faktiskt vågar se verkligheten som den ser ut: att Ryssland förbereder sig för ytterligare krig i sitt omedelbara närområde. De tycks delvis fortfarande sitta fast i en retorik, som med järnhand har styrt det offentliga samtalet i decennier där utgångspunkten ofta har varit att definiera hur mycket säkerhetspolitiskt hot som Sverige egentligen har råd med, istället för att titta på hur verkligheten ser ut runtomkring oss.
